Denna vandring är författad för några år sedan, av Johan Tell http://www.johantell.se/ . Jag hittade den i en samling utgiven av STF, blev inspirerad och gick den själv i slutet av augusti 2018. Eftersom jag tycker att den fortfarande är aktuell och en riktigt kul vandring så bad jag om Johans tillåtelse att publicera den här. Rundan börjar och slutar vid Hornstull, jag höll på nästan hela dagen men stannade ofta och tog dessutom en lång fikapaus halvvägs.
Södermalm runt
En man står på en knalle. Spanar mot nordost i hopp om att få syn på ett V-format sträck med knipgäss. Det råder sådana vindar att arktiska fåglar kan tänkas blåsa inom synhåll av Södermalm.
En kvinna tar upp sin träseglare med hjälp av andra i föreningen för den sortens båtar. De gör även detta på ett omodernt vis. En kälke ner i vattnet. En vajer till ett spel som spänns. Alla stöttar. Iväg till uppställningsplatsen i en form av en mycket stor krabba på irrfärd över landbacken.
En liten tjej gräver energiskt i sanden på en lekplats.
En ö må ligga där den ligger, ha sina fasta former, höjdkurvor och antal kilometer av omkrets. Men dess karaktär skapas av människorna. Då som nu.
Jag står på Nybodahöjden. Tittar över Årstaviken in mot Södermalm, mot Söder. Här börjar Per Anders Fogelströms klassiska Stockholmsskildring ”Mina Drömmars stad”. Den inleds med att Henning Nilsson efter en vecka på vandring når sitt mål en ”Sensommarkväll, i ångans år 1860.”
Henning drömmer om ett liv bortom landsbygdens slit. Om att kanske få stå vid en skrivpulpet, bakom en disk eller vid en maskin.
Ångan är ett tecken på att Henning inte bara är på väg till ett nytt liv utan även på väg in i en annan tidsålder. Ett annat tecken är Västra stambanan: ”Järnvägen höll på att byggas, sprängskotten dånade från Nybodatunneln.”
Nybodatunneln, tänker jag, var går den? Varpå jag tar upp min telefon och kollar uppslagsverket. Tunneln visar sig gå rakt under mig, stod klar i juni 1860 och ledde tågen genom berget mot Liljeholmsbron.
Sensommarmorgon, i de smarta mobiltelefonernas år 2010, tänker jag, kliver på cykeln och rullar nerför Nybodahöjden.
Vad skulle Henning känt igen om han fått resa 150 år framåt i tiden? Kanske något enstaka kyrktorn, ett par hustak och någon skorsten. Det är allt.
Hennings första intryck av sina drömmars stad var också besvikelse. När han sittande på en vedkärra passerar Hornstull ser han bara tobaksfält, gråa berg och en fortsättning på landsvägen. Var är staden han drömt om?
Jag låser fast cykeln under den sedan länge tågfria Liljeholmsbron och börjar promenera runt ön moturs.
Ljudet är också ett annat än på Hennings tid. Dånet från ångdrivna maskiner, ljudet från hamnarnas alla aktiviteter, hönsens kacklande, hästhovarnas knallar och vagnarnas skramlande över kullerstensgator och klyvandet av tändved till morgonkaffet är borta. Idag hörs inget mer än ett ständigt sus från de tusentals bilar som ständigt cirklar runt stadens periferi och genomborrar dess kärna.
Går igenom Tantolunden. Kan inte släppa jämförelsen med Hennings tid. Män med barnvagnar. Pensionärer som joggar. Barn som cyklar. Kvinnor i löparbyxor tunna som ett extra lager hud. Gåstavar, mobiltelefoner, latte to go.
Mellan Hornstull och Skanstull kan man promenera raskt. Med huvudet lätt vinklat åt höger framkallas illusionen av att vara ute i naturen. Årstaviken glittrar genom pilarnas lövverk som hänger ner likt en tonårslugg. Har man tur ser man en tävlingsroddare ta spjärn mot vattnet och häva sig bakåt i sin farkost tunn som en lögn. Har man ännu mer tur ser man en bäver.
Jag går mig varm i mina promenadskor som jag just renoverat för 460 kronor. Ingen jag möter promenerar. Ingen har promenadskor. Jogging, vår tids tagelskjorta.
Passerar en liten badplats. Den fanns inte heller på Hennings tid. Men badar gör han redan på sidan 16, glatt omedveten om utsläppen från färgerierna, slakterierna och stadens avloppsnät.
Tantolunden började anläggas 1885. Stadsparker var inget nytt fenomen. Möjligtvis var det anmärkningsvärt att det lades ner här bland fattiga människor, kor, tobaksfält, ett sockerbruk och en soptipp.
Men så skedde. Skrevor fylldes i med jord, avfall täcktes över, träd planterades och stigar anlades i ett vindlande system upp mot högsta punkten där bänkar placerades ut. Allt enligt romantikens idé om att den otämjda (nåja) naturen var bra för ens själ och en väg till förståelse av det mesta inklusive Gud.
Kolonilotterna kom senare. De var just lotter att odla på och delades ut under första världskriget för att minska livsmedelsbristen. Men det var inte de mest behövande som fick ta del av denna ynnest – när det regnar jord och tillstånd att odla potatis från himlen har den fattige ingen fast bostad. Vilket var ett krav för att få en liten plätt. Därför befolkades området av lägre tjänstemän och hantverkare – inga arbetare – och det var också de som på 20-talet snickrade kolonistugor i nostalgisk stil påminnande om den landsbygd de själva kanske lämnat.
Passerar under Årstabron, både den gamla från 1929 och den nya från 2006. Innan dess låg Tantobommen, som Bellman besjöng, här. Den var ett slags mindre tull som användes främst vintertid då bönderna från Södertörn genade över isen. Här har också legat sockerbruk och spritfabrik.
Ibland tycks 1800-talets borgare löjliga i sin vilja att snygga till staden med parker, rabatter, lusthus och utsiktspunkter. Liksom deras propaganda för ökad renlighet, högre moral och lägre alkoholintag. Men man ska komma ihåg att Stockholm på den tiden var en högst osund plats att leva på. Trångboddhet, usla sanitära förhållanden och supande morgon, middag och kväll gjorde dödligheten dubbel så stor i huvudstaden som på landsbygden.
När sockerbruket revs byggdes fem konkava hus med femton våningar som högst. Granne med koloniområdena således. Södermalms historia har aldrig varit de smidiga lösningarnas. Här har aldrig smugits in nya element bland gammal bebyggelse för att smälta samman det nya med det gamla.
Fast nu, så här i efterhand, är höghusen i Tanto rätt coola. Inte minst ger de en bra bild av hur man tänkte på 1960-talet, det mest moderna tidevarv av dem alla.
Nästa koloss är Södersjukhuset. Färdigställd 1944. Länge Sveriges största byggnad med 5 300 lokaler att hålla reda på och länge norra Europas största akutmottagning. Hit, till öppenvården, söker sig 400 000 besökare och här förlöses 7 000 kvinnor årligen. För mig är ändå detta väldiga förknippat med två enskildheter. Våra två döttrar i ett hav av statisk. För så är det med allt stort, det består av små enskildheter, om man bara tittar efter.
De enda som inte joggar är Väninnorna. De går ivrigt, med överdrivet pendlande armar och upphetsade ansiktsuttryck. Brottstycket av samtal hänger som rökpuffar vilka jag passerar igenom på någon sekund. ”Han säger att han inte har tid att engagera sig, han har ju sin träning.” ”Så han föredrar roddmaskinen framför dig?” ”Så har jag inte tänkt på det.”
Väninnorna har inte heller de promenadskor.
Snett nedanför Rackarberget har Årstavikens Segelsällskap sin marina. Det fulaste kan med tiden bli det finaste. Rackare var en beteckning på den som hade de sysslor ingen annan ville befatta sig med, som att flå och kastrera hästar, skaffa undan as och vara bödeln behjälplig.
Några änder simmar genom en vik full av gröna alger som barn och hundar ska undvika. De bildar mönster som om man drog en gaffel genom grönkålssoppa.
Den idylliska grönskan byts på ett brutalt vis ut vid Hammarbyslussen då jag passerar under det virrvarr av vägar som Skansbron, Skanstullsbron och Johanneshovsbron utgör.
När jag kom till Stockholm för tjugo år sedan fanns vid Hammarby sjö fortfarande hamnmagasin och skumma svartklubbar. Även om fartyget Jehander 1, byggd för sand och grus och alla kajakpaddlares skräck, ligger vid kajen (bredvid ett vikingaskepp som uppgraderats till thairestaurang) är det numera bostäder som dominerar här.
När den siste hamnarbetaren kördes bort av ännu en bostadsrättsförening var Söders omdaning fullbordad. Det arbete som nu utförs på arbetarklassens ö görs av välbetalda människor i av datorer surrande kontorslokaler. Människor som säger prosciutto istället för torkad skinka, vet skillnaden på Nigirizushi och Makizushi och anser att bästa shoppingen på 5th Avenue är mellan 34e och 59e gatan. Människor som aldrig sett någon tillverka tvål, väva tyg eller färga garn, vilket var vad man på Hennings tid gjorde här i Barnängen (ordet härrör från ett barnhem från 1500-talet).
Lite längre bort ligger Danvikstull, dit Liljeholmen flyttade sin ljustillverkning redan år 1841 och där Henning fick sitt första jobb. Fogelström skriver: ”Ibland kunde han höra de sinnessjuka skrika från dårhuset intill Saltsjön, en natt vaknade han av ylande: fabrikens hund hade vädrat varg. Vildmarken var nära, husen vid sjön bara ett sista uppflammande av stad innan storskogar och mörker tog vid på allvar.”
Ingen vildmark finns kvar. På andra sidan Hammarby sjö låg tills för bara några år sedan Lugnets industriområde, ett ruffligt skjulområde med okontrollerad verksamhet. Efter saneringen breder Hammarby sjöstad, som man kan nå med båt från Barnängsbryggan, ut sig och snett ovanför dessa huskroppar vilar Globen som ett landat ägg från mars.
Efter Danviksbron växlar vyn och känslan igen. Vinden griper efter mig, saltsjöns dofter fyller mina näsborrar och jag anar en annan värld bortom insjöns instängdhet.
Den mäktiga Saltsjöqvarn och den lite mindre Mannagrynskvarnen har sedan länge slutat mala. Ett tag var det konstnärsateljéer. Numera exklusiva lägenheter, där pensionärer som sålt sina villor sitter och glor på vattnet och försöker att inte sakna sina trädgårdar. I dårhusets barockträdgård spelas det numera om sommarkvällarna boule och dricks vin.
Härifrån ser man över till de rikas värld, villorna på Djurgården, men även till Skansen. Från början var den verkligen tänkt som en skans, alltså en del av ett befästningsverk. En annan del av detta militära lås har jag bakom mig högst upp på Klockstapelbacken. Men innan denna skans färdigställdes ändrades hotbilden varför höjden istället pryddes av ett lusthus. Denna fåfänga är idag ett kafé med den vackraste utsikten i hela Stockholm.
Halvvägs runt Södermalm kan den med promenadskor nu unna sig en fika – vilket förstås är den stora fördelen mot att sunka runt i joggingkläder.
Härifrån ser man verkligen hela Stockholm och kan dessutom njuta av att det inte är ens egna skrik som hörs från Gröna Lunds fritt fallande besökare.
På andra sidan Stadsgårdsleden och rälsen där tågen skramlar iväg mot Saltsjöbaden klamrar sig några k-märkta Söderkåkar kvar på en knalle.
Här framställdes en gång beck av tjära. En brandfarlig sysselsättning varför den placerats ”längs bort” – liksom dårhuset och galgbacken. Att kåkarna genom historien klarat sig undan rivning har mest berott på att klipporna de byggdes på var för dyra att plana ut. Länge bodde här mest författare och konstnärer. De vecklade ihop sig och kröp in i dessa dragiga, timrade kyffen med låg takhöjd vilket ansåg gynna skapandet.
Efter att ha strukit längs planken på Åsögatan, sneddat över Skeppargränd till Lotsgatan och tagit Sågargatan ner till Folkungagatan (tredje billigaste gatan i Monopol) är det som att återigen kliva in i ett annat sekel med tiovåningshus, bensinmack och restaurangmenyer med tom kha gai.
På Fjällgatan ligger Per Anders Fogelströms terrass.
”Backarna lyste våtblanka av slaskvatten och vårregn när Henning gick den vanliga vägen till arbetet i hamnen. Han passerade Sirapstratten, som folk kallade den nya kyrkan vid Ersta, tog sig nerför Sista Styverns trapprester.”
Första gången undrade jag över de två glasskioskerna. Visst, utsikten är hänförande men platsen ändå lite avsides. Tills jag insåg att alla rundtursbussar stannar här – ”Len lauf verholen” betyder ”ingen tomgångskörning på tyska”.
Inte många meter från trapporna upp till det forna galgberget ligger Hälsans hus. Även den som inte begriper vad en ”Certifierad Imagorelationsterapeut” är för något eller är tveksam till meriten ”11 år i ett buddistiskt center i Skottland därav 3 år i isolerad retreat”, kan finna nöja av stadens förmodligen bästa vegetariska restaurang.
Mosebacke har ända sedan 1700-talet varit en plats för nöjen, såväl inomhus som utomhus. Hit har stockholmare kommit för konserter och teaterpjäser, karuseller, krogar och kägelbanor.
August Strindberg gjorde platsen känd utanför huvudstaden genom inledningen till sin roman Röda rummet. Där låter han solens strålar pensla fram stadens konturer och en vind från Saltsjön ila förbi öar och holmar för att sedan ta sig från stadsgården ”uppför Mosebacke, in i trädgården och slog emot en vägg”. Vinden hade före kraschen fört med sig ”lukten av kol, tjära och tran”, vilka få Stockholmare idag är bekanta med.
Den utsikt som Strindberg beskriver är idag starkt beskuren. Röda Rummet kom redan 1879, alltså före Katarinahissen skruvades ihop år 1896 för att underlätta för människor att ta sig upp och ner för denna kuperade del av Södermalm.
Men dråpslaget för utsikten kom i och med att den nya Katarinahissen, som stod klar 1936, integrerades med det nya KF–blockets fem höghus.
Idag handlar debatten om en annan förändring, det nya Slussenbygget.
Trafiklösningen ”Slussen” med sina snirklande vägar likt en gigantisk fyrklöver i betong stod klart 1935 och var en funktionalistisk lösning på den tidens trafikkaos orsakat av att allt fler bilar som tvingades stå still vid broöppningarna.
Förespråkarna för att bygga nytt menar att fyrklövret har förfallit till den grad att det krävs en nybyggnation.
Motståndarna hävdar i sin tur att platsens kulturhistoriska betydelse gör den värd at bevara.
Slussen är fascinerande genom att vara ett så pass tidigt exempel på en stadsplanering där man låter biltrafiken dominera totalt. Så här, trodde man, att framtiden skulle se ut. Bilisterna skulle på ett finurligt, effektivt och modernt vis centrifugeras genom denna trafikplats. Fotgängarna däremot skulle tvingas navigera fram i en besynnerlig underjordisk labyrint full av ologiska vägval mellan trappor och gångtunnlar.
Snirklar mig uppför Bastugatan där Ivar Lo-Johansson hade sin skrivarlya vilken numera är ett litet museum. Svänger av mellan nya plank och in på Monteliusvägen, ett promenadstråk norr om bebyggelsen på Mariabergets höjder som stod klart 1998. Även mot denna harmlösa stig höjdes högljudda protester från de få som ansåg att deras revir hotades. I dag kan alla glädjas över en vidunderlig utsikt mot Stockholms stadshus.
Nästa utsiktspunkt är Skinnarviksberget, ett populärt tillhåll på större helger vilket antyds av alla förbudsskyltar mot alkoholförtäring. Här befinner man sig 53 meter över havet vilket är så högt man kan komma innanför Stockholms tullar. Det här är betongskådarnas favoritplats och de uthålliga lär kryssa ett hundratjugotal fåglar under ett år.
Sneddar ner till Södermälarstrands trista och dånande trafikled. Men här ligger fortfarande flera intressanta båtar: en krog, ett vandrarhem, ett kontor, ett skolskepp. I Pålsundet, mellan Södermalm och Långholmen, guppar däremot en hel del vackra veteranträbåtar i det måttliga svallet efter en framilande kajakpaddlare.
Efter den gamla fängelseön passerar jag den gamla spritfabriksön Reimersholme för att därefter åter traska in på Hornstullstrand och fram under Liljeholmsbron till min väntande cykel.
En man simmar sträckor i det flytande badhuset.
Ett ungt par letar begagnade möbler till sin andrahandslya.
En kvinna tar en frozen margarita under en fejkad palm på en pontonbar.
Så ser det ut idag.
Om hundrafemtio år ser det förmodligen åter helt annorlunda ut.
Museernas Söder
Stadsdelen hyser inte stadens intressantaste museer. Men den specialintresserade kan ha glädje av Stockholms stadsmuseum, Ivar Lo-Museet, Almgrens sidenväveri, Ersta diakonimuseum eller Spårvägsmuseet. Det sistnämnda är en favorit bland framför allt bland vetgiriga småkillar i åldrarna 3 till 103.
De svindlande drinkarnas Söder
Gondolen under gångbron ut till Katarinahissen (liknar korgen på en Zeppelinare, inte båtarna i Venedig) är svårslagen i kategorin drink med utsikt. Och himlen därtill, högst upp i den före detta Skatteskrapan på Götgatan, kan utmana. Från Upstairs bar, på Clarion hotel vid Skanstull, ger utsikten ner mot Söderledens ständigt matande av bilar in och ut ur Stockholm med Globen i bakgrunden en riktig storstadskänsla.
Parkernas Söder
Stockholms ståtligaste parkanläggningar ligger inte på Söder. Men de som finns är väl värda att dröja sig kvar i. Som medel till fördjupning har Stockholms stads hemsida en hel del läsvärt och nedladdningsbart om Södermalms torg, parker och grönområden. Broschyrerna Upptäck naturen på Södermalm, Trädvandring i Tantolunden och Trädvandring i Vitabergsparken kan också hämtas hem.
Andra sätt att runda Söder
Södermalm kan med fördel rundas även på cykel. Enklast för den tillfällige besökaren är att ansluta sig till Stockholm City bikes, ett system med lånecyklar som finns att hämta runt om i staden. Bara på Söder finns ett 20-tal sådana cykelställ. Det går även att paddla runt Söder (lyft förbi Hammarbyslussen). Närmaste uthyrare finns några paddeltag bort på Kungsholmen eller Djurgården.
Mer om allt detta på Stockholm Tourist Centre, Vasagatan 14, 08-508 28 508, http://www.stockholmtown.com
utposten.se 